Samtalet

Jag låg och sov när samtalet kom. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var som väckt mig. Först trodde jag det var min väckarklocka som låter nästan likadant som telefonen. Jag började fumla på nattduksbordet men så förstod jag att det var telefonen som ringde. Jag tände lampan och kastade en blick på klockan. 04.30 lyste de gröna sifforna. Är mormor död? tänkte jag. Hon har varit krasslig dom sista åren så när telefonen ringer vid konstiga tider brukar jag undra om hon plötligt har dött. Jag tog mig upp ur sängen och letade fram telefonen som låg på skrivbordet under en tidning.

-Hallå, sa jag.
-Hej Erik, hördes en obekant stämma. Vi behöver din hjälp.
-Vem är det? undrade jag.
-Säpo, svarade rösten. Du kan kalla mig Chefen. Jag har hand om speciella uppdrag här. Vi har en liten kris som vi behöver din hjälp med.
Jag började vakna fort nu. Vad var det frågan om?
-Är det Janne?
Janne är en av mina kompisar som är känd för sina practical jokes, speciellt när han har druckit ett par glas.
-Nej, nej. Det är som jag säger. Det här är från Säpo och vi behöver din hjälp.
-Men vad vill ni mig, ni måste väl ha hundratals poliser, sa jag.
-Javisst har vi det, men vi har en säkerhetsläcka och vi behöver någon helt okänd. Någon som ingen känner förut.
-Ja, men det finns väl någon annan än jag. Någon vanlig polis eller så.
-Nej, det måste vara någon helt okänd. Någon helt utanför ankdammen så att säga.
Det verkade ju halvt om halvt logiskt även om jag inte förstod varför man skulle vilja välja ut mig till att arbeta för Säpo. Jag har inte ens varit butikskontrollant. Och mitt vanliga arbete är så långt som man kan komma från polisarbete.
-Hör på, fortsatte han. Det här måste komma som en total överraskning för dig men jag har gjort en noggrann undersökning utifrån befolkningsdatabasen och sedan filtrerat mig ner genom olika kritera tills det bara fanns en person kvar och det är du. Jag har helt unika krav på den person som ska göra det här. Det är en viktig insats för Sveriges säkerhet och den som kan klara det är du, Erik. Det finns kanske ett antal säkerhetspoliser som skulle kunna göra samma sak men i det här fallet krävs maximal säkerhet. Det kommer bara att bli du och jag som känner till det här uppdraget. Och om du är beredd att ta uppdraget kommer du inte att behöva jobba en enda dag till i hela ditt liv.
-Är det här verkligen inte ett skämt? frågade jag. Jag hade fortfarande inte släppt tanken på Janne och hans infernaliska upptåg.
-25 miljoner kronor är inget att skratt åt, svarade han med en skrockning.
Jag kände mig helt omtumlad. Som bedövad stod jag där och kände det som om alla tankar stod stilla i huvudet.
-Vi kommer till det sen. Men är du med på det hela i princip då?
-Vem säger nej till 25 miljoner, sa jag för att vinna lite tid. Hur lång tid kommer det hela att ta då?
-Ett år ungefär, på sin höjd två.
25 miljoner för två år. Det lät som ett erbjudande jag inte borde tacka nej till.
-Vill ni att jag ska sluta jobba? undrade jag.
-Nej, det behövs inte. Du behöver förstås en hel del utbildning för att klara det speciella uppdraget. Men det sköter vi på kvällar och helger. Jag kommer att skicka studiematerial till dig och du kommer att få redovisa vad du lärt dig allt eftersom. Men du kan fortsätta jobba tills vidare. Det ska inte vara något problem.
-En sak till, fortsatte han. Du känner ju igen min röst nu och vår kommunikation kommer att vara muntlig så du vet att du jobbar för mig och bara mig. Men om det behövs så ska du få ett lösenord av mig: Heimdal. Kom ihåg det. Om du får ett meddelande signerat Heimdal så vet du att det kommer från mig, OK?
-Heimdal?
-Just det, Heimdal. Kom ihåg det nu. Det är en gammal gud från vikingasagorna. Ett sorts internskämt här på firman.
-Heimdal, upprepade jag.
-Bra. Det är är allt för idag. Jag hör av mig snart igen.
Klick. En surrande ton hördes i luren.
Kan det ha varit Janne i alla fall, tänkte jag. Nej, det här var alldeles för utstuderat för att komma från honom. Jag gick och lade mig igen men tankarna surrade som bålgetingar i huvudet och klockan 6.30 gick jag upp igen utan att ha lyckats somna om.

Nu var bara frågan, när skulle “chefen” höra av sig igen?