Jag satte genast igång arbetet med att upprätta en plan för kost och motion. Faktum var att jag haft dåligt samvete en längre tid för mina usla kostvanor. Det blev lätt snabbmat både på kvällar och helger och en hel del godisätande mellan varven. Vad det gäller motion så var det ett område som jag inte direkt prioriterade, om man ska uttrycka saken diplomatiskt. Eftersom jag har ett stillasittande arbete och dessutom äger en bil så var jag inte direkt i toppenform. Dessutom deltog jag inte i någon regelbunden fysisk aktivitetet trots att jag hade chansen att göra det. På mitt jobb finns det ett innebandylag som spelar en gång i veckan men jag hade liksom aldrig känt mig motiverad att delta, trots att innebandy är en ganska rolig form av motion. Resultatet av min nuvarande livsföring kunde avläsas på vågen. Den visade säkert tio kilo mer än för bara några år sedan. Och jag hade inte växt en centimeter på den tiden.

Att sätta ihop en plan för en bättre livsstil borde alltså inte vara svårt. Dessutom hade jag tidvis levt ganska sunt både vad gäller mat och motion så jag hade kunskaperna. Jag började med att göra upp en ”Gör och Gör inte”-lista. Den löd:

-Minimalt med salt och socker
-Minska fett och kött
-Använd mjölkprodukter och ägg som proteinkällor
-Mycket frukt och grönsaker
-Köp ingen färdiglagad mat. Laga all mat från råvaror
-Ingen lördagsöl och chipspåse mer.

Så där, det lät ju ganska bra. Att dra ner på kaffedrickandet tog jag inte med på listan. Det fick vara någon måtta med hälsokostandet och kaffe är ju bra för humöret. I alla fall mitt humör. Som tur var rökte jag inte så att sluta med cigaretter var ingenting jag behövde bekymra mig om.

Så kompletterade jag med att göra upp en typmatsedel för en vecka så att jag skulle ha något att gå efter. På den fanns sådana saker som havregrynsgröt till frukost, grönsaksrätter och grönsaksgrytor, Wasa knäckebröd som tilltugg och som mellanmål hade jag helt enkelt satt upp äpplen och bananer. Strålande.

För att öka min fysiska förmåga gjorde jag upp en plan som började med kortare promenader i närområdet för att sedan bli längre och mer intensiva. Tre raska promenader i veckan om 40 minuter låg på schemat. Dessa kunde sedan ersättas eller kompletteras med gympass i det lokala gymmet som jag hade i närheten. Jag tänker kräva Säpo på medlemsavgiften, tänkte jag.

När jag skrivit ner allt, läste jag igenom det noggrant, rättandes och plitandes. Mitt nya jag kommer att vara i toppform tänkte jag, nöjd med mig själv. Jag krypterade hela planen enligt de instruktioner Chefen hade gett mig och skickade iväg ett mail med bifogade filer ut i cyberrymden. När jag vaknade nästa morgon hade jag ett meddelande från Chefen. Det löd kort och gott:

”Godkänt”

Det dröjde inte länge innan chefen ringde igen. Ett par dagar senare ringde det när jag låg och sov. 3.20 AM stirrade mig med gröna siffror i ansiktet. Helvete, är det chefen, tänkte jag och sträckte mig efter telefonen. Nu låg den inom räckhåll på nattduksbordet. Det första samtalet hade gjort mig rejält uppskakad och jag ville vara förberedd nästa gång, speciellt om det skulle ringa mitt i natten. De närmaste dagarna efter det första samtalet hade varit märkliga. Jag hade varit ganska tankfull på arbetet och jag kan tänka mig att dom undrade varför jag var så borta. Vid lunchdags upptäckte jag att jag satt och stirrade framför mig själv med gaffeln i handen. Men jag hade ju mycket att tänka på. 25 miljoner kronor om inte annat. Jag slängdes mellan tro och vantro. Var det verkligen möjligt att jag skulle kunna tjäna så mycket pengar? Och vad var det Säpo ville att jag skulle göra? Varför hade dom kontaktat mig? Var det ändå inte någon sorts skämt? Det kanske var någon Dolda Kameran? Jag gick till och med så långt att jag kollade upp veckoprogrammet på TV men det verkade inte vara någon Dolda Kameran på gång för tillfället. Jävla Aschberg, höll han på med något nytt underhållningsprogram? Det närmaste var AFV, America’s Funniest Videos och Reality TV men dom spelar ju inte in här i Sverige.

-Hallå, sa jag.
-Hej Erik, det är chefen.
-Hej, sa jag igen.
-Jag tänkte börja med att stämma av om du har några frågor. Du har säkert tänkt till en hel del och jag tänkte ge dig chansen att fråga om vad som helst.
-Jaaa, jag undrar förstås när jag får pengarna.
Han skrattade till.
-När uppdraget är klart, förstås. Jag vill ju inte att du ska börja köra runt i en Porsche redan nästa vecka och väcka Skattemyndighetens intresse. Vad det gäller utbetalningen så kan jag ordna så att du får pengarna på en bank i Schweiz. En del investerat i långsiktiga fonder och en del på ett kontantkonto. Naturligtvis pratar jag om rena pengar. Du får 25 miljoner rent och Skattemyndigheten får inte ett öre. Det gäller ju trots all rikets säkerhet det här.
Han skrattade till. Det var tydligen ett skämt. Jag skrattade också för jag ville visa att jag förstod. Det var ju trots allt 25 miljoner som vi talade om.
-Inga förskott då?
-Nja, ett mindre förskott kanske man kanske tänka sig. Plus att du kommer förstås att få pengar för alla utgifter som du har under tiden. Din utbildning kommer att kosta en del och dom pengarna kommmer du förstås att få av mig.
-OK, det låter bra.
-Du kommer att få pengarna via ”dead drops” om du vet vad det är.
-Nej.
-Helt enkelt improviserade brevlådor ute i naturen. Jag lägger pengarna i en plastask och ger dig positionen, antingen en beskrivning eller en GPS-position. Sen får du masa dig dit och hämta kosingen. Jag kan inte sätta in pengarna på ditt bankkonto får då kan dom spåras tillbaka till Säpo. Och det vore inte så bra. Minimal spårbarhet är vad som gäller här.
-OK, jag förstår.
-Något mer?
-Ja, vad är det ni vill att jag ska göra?
-Ett mycket speciellt uppdrag. Jag kan inte tala om vad det är just nu, men det är för Sveriges bästa, det kan jag försäkra dig.
-Ska det göras i Sverige?
-Ja, helt klart. Du behöver inte lämna Sverige vid något tillfälle. Men efter uppdraget kanske du känner för att åka utomland under ett eller ett par år. Det vore det bästa för alla, faktiskt. Har du något emot en jordentruntresa på en två, tre år?
-Nej, det låter som en dröm. Ungefär vad jag brukar dagdrömma om på jobbet.
-Bra, då har du något att se fram emot. Och jag tror inte att du kommer att vilja återvända till ditt jobb på XXXXXXX när du har 25 miljoner på fickan.
Nu var det min tur att skratta.
-Nej, det är ingen risk. Så när börjar min träning?
-Omedelbart. Och ditt första uppdrag blir lätt. Jag vet att du inte är i toppform fysiskt sett. Ditt första assignment blir att göra upp en plan för ändrad livsföring. Kost och motion, alltså. Jag vill att du gör en sammanställning av hur du skulle kunna komma i bättre form. Det borde inte vara så svårt. Vet du att du äter på McDonalds i snitt 3 gånger i veckan?
Jag skämdes. Chefen slog huvudet på spiken där.
-Bara genom att sluta äta där skulle du må 20 procent bättre. McDonalds är ju rena skiten.
Han hade rätt. Jag måste styra bort samtalet från det här.
-OK, jag tror jag förstår. Hur ska jag ge dig planen?
-Genom krypterad email. Om du går ut i hallen så hittar du ett kuvert i brevinkastet. Där har du alla instruktioner. Lär dig det hela utantill och bränn sedan upp kuvertet och allting inuti. Har du förstått?
-Studera och bränn, sa jag.
-Precis, studera och bränn. Det var allt för idag, Erik.
Klick.

Jag rusade ut i hallen. Där låg ett brev på mattan. Om någon håller på och skojar med mig så gör dom sig en väldig massa besvär, tänkte jag. Jag öppnade brevet och på två tätskrivna sidor fick jag uppgifter om hur jag skulle gå tillväga för att skicka krypterad email och skydda mina hårddiskar.

Så slog det mig, hur visste han att jag åt så mycket på McDonalds? Hur länge hade jag varit bevakad egentligen? Jag kände en kall kåre krypa upp längs ryggraden. Det här var stort. Jävligt stort. Hur stort egentligen?

Jag låg och sov när samtalet kom. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var som väckt mig. Först trodde jag det var min väckarklocka som låter nästan likadant som telefonen. Jag började fumla på nattduksbordet men så förstod jag att det var telefonen som ringde. Jag tände lampan och kastade en blick på klockan. 04.30 lyste de gröna sifforna. Är mormor död? tänkte jag. Hon har varit krasslig dom sista åren så när telefonen ringer vid konstiga tider brukar jag undra om hon plötligt har dött. Jag tog mig upp ur sängen och letade fram telefonen som låg på skrivbordet under en tidning.

-Hallå, sa jag.
-Hej Erik, hördes en obekant stämma. Vi behöver din hjälp.
-Vem är det? undrade jag.
-Säpo, svarade rösten. Du kan kalla mig Chefen. Jag har hand om speciella uppdrag här. Vi har en liten kris som vi behöver din hjälp med.
Jag började vakna fort nu. Vad var det frågan om?
-Är det Janne?
Janne är en av mina kompisar som är känd för sina practical jokes, speciellt när han har druckit ett par glas.
-Nej, nej. Det är som jag säger. Det här är från Säpo och vi behöver din hjälp.
-Men vad vill ni mig, ni måste väl ha hundratals poliser, sa jag.
-Javisst har vi det, men vi har en säkerhetsläcka och vi behöver någon helt okänd. Någon som ingen känner förut.
-Ja, men det finns väl någon annan än jag. Någon vanlig polis eller så.
-Nej, det måste vara någon helt okänd. Någon helt utanför ankdammen så att säga.
Det verkade ju halvt om halvt logiskt även om jag inte förstod varför man skulle vilja välja ut mig till att arbeta för Säpo. Jag har inte ens varit butikskontrollant. Och mitt vanliga arbete är så långt som man kan komma från polisarbete.
-Hör på, fortsatte han. Det här måste komma som en total överraskning för dig men jag har gjort en noggrann undersökning utifrån befolkningsdatabasen och sedan filtrerat mig ner genom olika kritera tills det bara fanns en person kvar och det är du. Jag har helt unika krav på den person som ska göra det här. Det är en viktig insats för Sveriges säkerhet och den som kan klara det är du, Erik. Det finns kanske ett antal säkerhetspoliser som skulle kunna göra samma sak men i det här fallet krävs maximal säkerhet. Det kommer bara att bli du och jag som känner till det här uppdraget. Och om du är beredd att ta uppdraget kommer du inte att behöva jobba en enda dag till i hela ditt liv.
-Är det här verkligen inte ett skämt? frågade jag. Jag hade fortfarande inte släppt tanken på Janne och hans infernaliska upptåg.
-25 miljoner kronor är inget att skratt åt, svarade han med en skrockning.
Jag kände mig helt omtumlad. Som bedövad stod jag där och kände det som om alla tankar stod stilla i huvudet.
-Vi kommer till det sen. Men är du med på det hela i princip då?
-Vem säger nej till 25 miljoner, sa jag för att vinna lite tid. Hur lång tid kommer det hela att ta då?
-Ett år ungefär, på sin höjd två.
25 miljoner för två år. Det lät som ett erbjudande jag inte borde tacka nej till.
-Vill ni att jag ska sluta jobba? undrade jag.
-Nej, det behövs inte. Du behöver förstås en hel del utbildning för att klara det speciella uppdraget. Men det sköter vi på kvällar och helger. Jag kommer att skicka studiematerial till dig och du kommer att få redovisa vad du lärt dig allt eftersom. Men du kan fortsätta jobba tills vidare. Det ska inte vara något problem.
-En sak till, fortsatte han. Du känner ju igen min röst nu och vår kommunikation kommer att vara muntlig så du vet att du jobbar för mig och bara mig. Men om det behövs så ska du få ett lösenord av mig: Heimdal. Kom ihåg det. Om du får ett meddelande signerat Heimdal så vet du att det kommer från mig, OK?
-Heimdal?
-Just det, Heimdal. Kom ihåg det nu. Det är en gammal gud från vikingasagorna. Ett sorts internskämt här på firman.
-Heimdal, upprepade jag.
-Bra. Det är är allt för idag. Jag hör av mig snart igen.
Klick. En surrande ton hördes i luren.
Kan det ha varit Janne i alla fall, tänkte jag. Nej, det här var alldeles för utstuderat för att komma från honom. Jag gick och lade mig igen men tankarna surrade som bålgetingar i huvudet och klockan 6.30 gick jag upp igen utan att ha lyckats somna om.

Nu var bara frågan, när skulle ”chefen” höra av sig igen?

Mitt i natten ringde det på telefonen. Det var från Säpo.